Jag vill ju så gärna.
2011-05-17, 18:56:55 / Kategori: Mitt liv.
Ännu en gång sitter jag hemma trots att jag planerat att göra annat, annat som jag verkligen vill. Men ta tag i ditt liv o gör det då tänker förmodligen de flesta, alla som inte förstår..
Men tro mig, jag vill, det vill jag verkligen. Jag har ingen ursäkt till varför jag inte gör det, jag vet faktiskt inte varför..
Jag sitter ju här iordning och redo att gå, men jag kan inte. Jag kan verkligen inte! Jag förväntar mig inte att nån ska förstå, det är det aldrig nån som gör. Hur ska nån kunna förstå nåt som jag inte fattar själv?
Jag får sitta hemma i min ensamhet och fundera, trots att jag vet att jag ändå aldrig finner svar.
Jag undrar vad hon tänker. Saknar hon mig lika mycket som jag saknar henne? Eller har hon inte tid att tänka på mig? Jag hoppas på det sistnämnda, jag vill att hon ska må bra, ha roligt och njuta av tiden innan hon kastas in i världen av ansvar, problem, stress, oro, ångest och sorg.
Men jag vill vara med i ditt liv, tro aldrig nåt annat. Jag önskar verkligen att allt var annorlunda, att jag var normal, rätt, bra.. Att jag fanns i ditt liv hela tiden, precis som det egentligen var tänkt.
Förlåt för allt jag orsakat dig och förlåt för allt som jag kommer vara orsaken till i framtiden.
Jag vill vara bra för dig, jag vill kunna vara stolt över att vara din förebild. Men jag är inte bra, jag är ingen förebild.. Jag vill att du ska bli så lite som mig som möjligt, jag vill inte att du nånsin ska förstå vad det är jag egentligen skriver. Jag vill att du ska må bra, vara bra, och jag vet att du kommer bli det om du är där du är nu. Du är på ett bra ställe, du får den kärlek, trygghet och uppmärksamhet som du förtjänar och som inte jag klarar av att ge.
Snälla, förstå aldrig den riktiga innebörden av vad jag skriver, förstå aldrig mig. För om du gör det så har jag "smittat" dig. Du är hos bra människor nu, dom ger dig kärlek, uppmärksamhet, trygghet, allt jag inte kan.
Jag är för självisk och älskar dig för mycket för att vara utan dig, men samtidigt vet ja att jag egentligen inte är bra för dig. Jag har redan påverkat dig alldeles åt helvete fel, jag har gjort det omedvetet, men medvetet eller omedvetet spelar ingen roll för skadan är redan skedd ändå.
Jag borde hålla mig borta o låta de som kan ta hand om dig göra det, du får inte bli som mig! Men jag vet att jag skadar dig genom att inte finnas hos dig också, då saknar du ju mig.
Jag kan inte avgöra om det bästa för dig är att jag finns där o du riskerar att bli som mig, eller att jag drar mig undan nu och du mår dåligt o undrar vart jag tog vägen?
Förlåt att det är som det är, att jag är som jag är. Jag älskar dig mer än allt annat, tvivla adrig på det.
Men tro mig, jag vill, det vill jag verkligen. Jag har ingen ursäkt till varför jag inte gör det, jag vet faktiskt inte varför..
Jag sitter ju här iordning och redo att gå, men jag kan inte. Jag kan verkligen inte! Jag förväntar mig inte att nån ska förstå, det är det aldrig nån som gör. Hur ska nån kunna förstå nåt som jag inte fattar själv?
Jag får sitta hemma i min ensamhet och fundera, trots att jag vet att jag ändå aldrig finner svar.
Jag undrar vad hon tänker. Saknar hon mig lika mycket som jag saknar henne? Eller har hon inte tid att tänka på mig? Jag hoppas på det sistnämnda, jag vill att hon ska må bra, ha roligt och njuta av tiden innan hon kastas in i världen av ansvar, problem, stress, oro, ångest och sorg.
Men jag vill vara med i ditt liv, tro aldrig nåt annat. Jag önskar verkligen att allt var annorlunda, att jag var normal, rätt, bra.. Att jag fanns i ditt liv hela tiden, precis som det egentligen var tänkt.
Förlåt för allt jag orsakat dig och förlåt för allt som jag kommer vara orsaken till i framtiden.
Jag vill vara bra för dig, jag vill kunna vara stolt över att vara din förebild. Men jag är inte bra, jag är ingen förebild.. Jag vill att du ska bli så lite som mig som möjligt, jag vill inte att du nånsin ska förstå vad det är jag egentligen skriver. Jag vill att du ska må bra, vara bra, och jag vet att du kommer bli det om du är där du är nu. Du är på ett bra ställe, du får den kärlek, trygghet och uppmärksamhet som du förtjänar och som inte jag klarar av att ge.
Snälla, förstå aldrig den riktiga innebörden av vad jag skriver, förstå aldrig mig. För om du gör det så har jag "smittat" dig. Du är hos bra människor nu, dom ger dig kärlek, uppmärksamhet, trygghet, allt jag inte kan.
Jag är för självisk och älskar dig för mycket för att vara utan dig, men samtidigt vet ja att jag egentligen inte är bra för dig. Jag har redan påverkat dig alldeles åt helvete fel, jag har gjort det omedvetet, men medvetet eller omedvetet spelar ingen roll för skadan är redan skedd ändå.
Jag borde hålla mig borta o låta de som kan ta hand om dig göra det, du får inte bli som mig! Men jag vet att jag skadar dig genom att inte finnas hos dig också, då saknar du ju mig.
Jag kan inte avgöra om det bästa för dig är att jag finns där o du riskerar att bli som mig, eller att jag drar mig undan nu och du mår dåligt o undrar vart jag tog vägen?
Förlåt att det är som det är, att jag är som jag är. Jag älskar dig mer än allt annat, tvivla adrig på det.
Anna Findhé 
