Jag är också människa!
Det känns aldrig riktigt som om nån är glad för min skull. Vad jag än gör så verkar det liksom bli fel.. det är alltid nån/några som är missnöjda med mig.
Varför analyserar ni bara mig och mina val? Kan ni inte låta mig göra vad jag tror är bäst? Jag vet att jag har en massa misstag, fel och brister både i mitt förflutna och nu, men det har väl alla?
Jag är liksom snart 22år gammal, jag har en dotter på snart 4 år och nej, hon bor inte hos mig just nu men mitt mål är ju att hon ska hem så snabbt som möjligt. Men för att det ska bli möjligt måste ju jag få komma till insikt, lösa, ordna och organisera upp saker i mitt liv själv! Jag kan inte bara ta hem henne som om hon är nån jävla docka som jag kan lämna bort igen om jag inte klarar det!
Låt mig få göra saker i min egen takt och på mitt eget sätt. Jag är en egen person och jag är vuxen, jag gör mina egna val och jag tar konsekvenserna av mina val och handlingar. Det jag behöver är stöd och trygghet, inte en massa svek!!
Gång på gång blir jag sviken genom att man försöker hjälpa mig genom att gå bakom ryggen på mig, genom att få mig att inse att man inte kan lita på nån, genom att få mig att känna mig totalt oförmögen att ta hand om mig själv. Hör ni inte vad jag gång på gång säger, eller skiter ni helt enkelt i vad jag säger? Mina åsikter är helt oviktiga, jag finns inte.. Löften till mig behöver man inte hålla, hennes förtroende är oviktigt, hon förstår ju inte ändå. Eller hur, är det inte så? Eller jag kanske inte förstår nu heller?
Nej, jag förstår faktiskt inte. Jag kommer aldrig kunna se någon välmening genom att gå bakom ryggen på nån. För mig är det bara respektlöst och fel, oavsett hur. Jag försöker att ordna upp saker och ting, jag vill få hem min dotter och leva ett stabilt o sunt liv tillsammans med henne och min pojkvän. Han är också påväg att ordna upp sitt liv, jag tror på honom och jag tror på oss, jag vet att vi klarar allt tillsammans.
Men människor som går bakom ryggen kommer för mig aldrig vara mer än falska och respektlösa, o sånna människor vill jag inte ha i mitt liv.. Sen kan ni tycka att jag har fel, gör fel eller är fel, ni kan känna er sårade o tycka att jag är otacksam eller sviker er som "bara vill hjälpa".. Men det är ingenting mot hur sviken jag känner mig gång på gång.
Du får ursäkta om jag kommer med mer negativia kommenterarer, dock håller jag med att du har en rimlig ålder att kallas för "vuxen", men beteendet säger något helt annat. Din dotter är 4 år, grattis, hon verkar en jätte fin flicka MEN.. Hon verkar varken ha en mamma eller pappa som finns där för henne. Hur kan då du lägga den tiden till "pojkvännen"? Kommer han alltid först? Även om du inte vill att hon ska behandlas som en docka måste du tänka på att hon är din dotter, hon kommer alltid att finnas där.. En pojkvän kommer och går. Han är kanske påväg och ordna upp allt men, satsa inte på en kille som är kriminell,. Vilken förebild till lilltjejen. Vet inte hur jag kom in på den här bloggen men önskar dig lycka till med allt trots allt. Men kan du bryta en viss band med dottern, kan du bryta bandet med pojkvännen.. :/ hmmm.. aja..
Mvh// Doktor Tjejen
Anna Findhé 
