Att leva som anhörig till en person med missbruk innebär ofta att man dras med i missbrukarens destruktivitet. Som anhörig kan kan man utveckla ett beteende av medberoende.
Man kan definiera medberoende på många olika sätt. Melody Beattie definierar det i boken ”Bli fri från ditt medberoende” (1990) så här: ”En medberoende människa är en människa som har låtit en annan människas beteende påverka sig, och som är helt upptagen av att kontrollera denna människas beteende.”
Anhöriga till missbrukare och drogberoende påverkas mer eller mindre. Hur det tar sig i uttryck kan vara väldigt olika för olika personer. Våra situationer och livsomständigheter ser olika ut, din missbrukande anhöriga kan vara ditt barn, din förälder eller någon annan nära släkting. Det kan vara din man eller fru eller kanske en arbetskamrat som har problem med alkohol eller andra droger. Relationen kan vara relativt ny eller du kan ha levt med din missbrukare i många år, kanske i hela ditt liv. Du kanske har gemensamma barn med honom eller henne. Vi måste alla fatta medvetna beslut om hur vår egen utveckling ska se ut och vad vi är beredda att göra för att uppnå ett välbefinnande. (Källa)
Jag är tillsammans med en missbrukare. Jag har på så många olika sätt försökt få min pojkvän att lägga av med drogerna så många gånger - Jag har gråtit, skrikit, slagits, varit arg, hotat, gjort slut, stöttat, allt. Vi har bråkat så mycket om detta och jag har ofta kännt mig fruktansvärt maktlös och desperat, jag älskar ju honom o jag vill inte att han ska knarka! Vad ska jag göra för att få honom att sluta? Han älskar ju mig, varför slutar han inte för min skull? Han säger ju att han vill sluta, varför gör han inte det då? Man har så himla mycket frågor, man är så orolig och det gör så jävla ont att se en människa man älskar förstöra sig på det sättet. Man är så jävla rädd för man vet vad som väntar om han inte slutar, närsomhelst kan telefonen ringa och beskedet man fasar för kan komma. Man är så jävla ledsen för att han inte ser hur mycket han sårar alla som bryr sig, och man är så jävla arg för att han inte fattar och för att man inte kan få honom att sluta..
Den frustration man känner är svår att beskriva, svår för andra och inte minst en själv att förstå. Hela ens liv kretsar runt missbrukaren och allt man gör gör man för att få honom att sluta. Vad man än gör så känns det som att allt bara blir värre, ingenting blir som man tänkt sig och istället för att missbrukaren fattar att man bryr sig så blir man missbrukarens värsta fiende. Det blir som en krig, du blir mer och mer frustrerad och kontrollerande vilket resulterar i att missbrukaren ser dig mer och mer som en ond person som bara försöker förstöra hans liv.
Jag förstår båda sidorna, både missbrukaren och den medberoende. Jag har varit/är båda två. Det är sjukt jävla jobbigt, det enda man vill är ju att hjälpa men tyvärr så blir det fel. Jag har insett att när man är medberoende så är man helt omedveten om att man inkrektar och trycker ner missbrukaren på ett negativt sätt. Man får personen att känna sig helt invalid, som om man är efterbliven och inte klarar av någonting, varken att ta hand om sig själv eller utföra uppgifter. Även om det är i all välmening man gör saker så måste man, hur orolig o frustrerad man än är, stanna upp och tänka sig in i den andra personens situation. Hur hade jag kännt ifall någon gjorde så emot mig? Hade jag kännt att det var ok för mig?
Sen så måste man också komma ihåg att man aldrig kan kontrollera en annan människa. Även om en människa är missbrukare, inte mår bra eller vad det nu kan vara så måste personen få en chans att göra saker på egen hand. Man måste trilla och slå sig för att veta att det gör ont, det räcker inte med att någon bara säger det till en.. En människa som är sjuk i t.ex. cancer vill oftast att omgivningen behandlar en precis som vilken annan människa som helst, det är kränkande och får en att må mkt sämre när människor behandlar en annorlunda. Samma sak gäller med barn, förbjuder du ett barn något så kommer h*n med all sannolikhet vilja det ännu mer. Om man inte låter ett barn få chansen att prova saker så kommer inte barnet våga tro på sig själv sen.. Nu blev nog detta ganska osammanhängande, men jag hoppas ni förstår vad jag menar lite i alla fall. Det jag vill säga är att hur mycket man än älskar nån, hur mycket man än bryr sig och hur orolig man än är så måste man låta människor inse saker själva. Jag har lärt mig att jag inte kan bestämma över nån annan, jag kan inte bestämma att min pojkvän inte får knarka och jag kommer aldrig kunna kontrollera det. Hur mycket jag än försöker få honom att sluta så kommer han aldrig att göra det sålänge han inte förstår det och vill det själv. Därför är jag nu så sjukt jävla glad över att han bestämt sig, han vill inte knarka mer. Vi ska båda jobba för att vi ska leva tillsammans och vara drogfria. Jag älskar dig Dhannie, vi klarar ALLT! <3
Anna Findhé 
